- Det var granatattacker och vi var så rädda. När beskjutningen minskade bad mina föräldrar min äldre syster och hennes man att ta mig till ett säkrare område. Min syster tog med mig till ett område som kontrolleras av militären. Där fanns många i samma situation.

Sen lämnade min syster över mig till en av sina vänner. Militären uppmanade oss att hoppa på bussar och jag gick på en buss tillsammans med min systers vän. Min systers man kom förbi och sa att jag inte skulle oroa mig, min syster och han skulle komma med nästa buss. Men när vi kom till en militärkontroll stoppades vår buss. Min systers vän bad mig kolla om min syster kom i nästa buss så jag gick av bussen för att se efter. Då åkte bussen och jag förstod samtidigt att bussen som min syster åkte i redan hade passerat kontrollen.
 
Så jag stod ensam på vägen och väntade. Till slut kom en annan fullastad buss. Soldaterna frågade om någon kände mig. En engelsklärare från min skola kom fram och presenterade sig för soldaterna som lämnade över mig i hans vård. Och det var med honom och hans familj som jag kom fram till lägret i Vavuniya.

Jag visste inte var mina föräldrar eller min syster var. Men min engelsklärare tog hand om mig. Rädda Barnens personal kom och tog alla mina uppgifter för att kunna leta rätt på min familj. Regeringen ordnar så att de som bor i lägren kan skicka brev och nyligen fick jag ett brev från min syster. Hon är också i Vavuniya men i ett annat läger. Mina föräldrar skickade också ett brev. De är också i ett annat läger.

Nu räknar jag dagarna tills jag får träffa min familj igen. Jag hoppas det blir snart. Rädda Barnen har delat ut leksaker och andra sportgrejer så jag kan hitta på saker med mina nya vänner. Jag kunde inte gå i skolan i januari och februari eftersom vi var tvungna att flytta från ställe till ställe då. Jag hoppas att jag kan börja skolan snart igen. Mitt favoritämne är engelska.