Sofia Tesfazion jobbar sedan tre år för Rädda Barnen på Afrikas horn. Normalt har hon sin arbetsplats på regionkontoret i Nairobi, men i samband med katastrofinsatsen i området har hon åkt till det stora flyktinglägret i Dadaab. Nyligen medverkade hon också i ett reportage i TV4 om arbetet med att upprätta barnvänliga platser i lägret.

Hur skulle du beskriva situationen i och runt lägret just nu?
- Det första man slås av är den stora tillströmningen, man ser familjer som sitter på rad i sanden utanför lägret. De har kommit så nära men måste fortfarande ta sig igenom registreringen för att äntligen få komma in i lägret.  Det värsta är såklart sjukhuset och stabiliseringsavdelningen där akut undernärda barn vårdas. Barn och deras mammor sitter uppradade och väntar på hjälp, många är så svaga att de inte ens kan äta. Man påverkas starkt av att se detta och jag kunde inte låta bli att tänka på min egen son som är 10 månader.
Jag slogs också av hur stora behoven fortfarande är eftersom det inte finns resurser till tillräckligt med mat och vatten.  Situationen är otroligt svår för många och man förvånas över att människor verkar ha en sådan respekt för varandra, man delar med sig till de mest behövande, de mest utsatta.
Den lokala kenyanska befolkningen runt lägret är också mycket utsatt och har inte tillräckligt med mat. När vi anlände till lägren slås man verkligen av hettan och man ser de enorma vidderna, det är svårt att tänka sig att människor klarar att gå genom området utan mat eller vatten.

Går det att hjälpa till? Gör Rädda Barnen och andra organisationen någon skillnad?
- Det är frustrerande att se att så mycket fortfarande saknas men hoppfullt att märka att man faktiskt kan hjälpa till. Det ger mig energi att arbeta mer. Det är intressant att se vad som händer på mottagningsenheten, alla organisationer gör sitt jobb och vad de är bra på för att se till att processen går så smidigt till som möjligt, en sköter vaccineringen, en annan screening för undernäring, vi på Rädda Barnen har ett bås dit barn som behöver ett speciellt omhändertagande får hjälp. Det kan vara barn som är där utan sina föräldrar eller barn som har utsatts för våld. Det känns viktigt, barn måste få mat och vatten men de måste också vara trygga och säkra i lägret och skyddade från olika typer av övergrepp. Barn måste få tillfälle att leka och att bearbeta traumatiska upplevelser. Att få uppleva barnens glädje och lek i de barnvänliga platser som Rädda Barnen satt upp med UNICEF är underbart.
 
Vad säger flyktingarna om sin situation?
- Jag pratade med en pojke som ledde en barnrättsgrupp i lägret, han var väldigt stolt över sitt arbete och bad om fler spel för barn att leka med. Jag träffade en mamma med en 2-årig pojke, hon hade varit tvungen att lämna sina andra två barn ensamma på vägen hit. Pappan hade nu gått tillbaka för att leta efter dem och hon hoppades att de fortfarande var vid liv. Jag pratade också med en flicka som blivit våldtagen i lägret när hon skulle gå och hämta vatten. Hon går nu inte i skolan eftersom hon blir retad och hon har inga vänner. Familjen är också motarbetad. Folk är öppna  att dela med sig av sin historia men har också höga förväntningar på vad man som individ och som organisation kan göra, och det är viktigt att realistiskt förklara vad som är möjligt. 

Varför är det viktigt att media uppmärksammar situationen?
- Det är viktigt att inte bara samarbeta med andra organisationer men också med media och företag eftersom alla kan göra sitt för att förbättra situationen och sprida information. Man får ett nytt perspektiv och lär sig av varandra. Alla har arbetat väldigt hårt för att förmedla en rättvis bild av vad som pågår trots att man blir väldigt känslomässigt tagen av situationen.

Vad behöver barn i lägret nu?
- Det finns ett otroligt stort behov av mat och vatten, men också av hälsovård för akut undernärda barn. Sockersaltlösning för att behandla uttorkning och den näringsrika och vitaminberikade nötkräm som används för att behandla undernärda barn är just nu otroligt viktigt för att hålla barnen vid liv. Givetvis behövs också mer personal. När jag pratade med ett av sjukhusen, sa de att med mer personal kan de hålla fler barn vid liv. Samtidigt upplever jag att behovet av att bearbeta traumatiska upplevelser genom lek och spel och att skydda barn mot olika typer av övergrepp i lägren och återförena ensamkommande barn är mycket viktigt.