Isabel har bott på Rädda Barnens mottagningscenter i gränsbyn Beitbridge i Zimbabwe i fyra dagar. Om några dagar ska hon resa tillbaka till sin hemby i Lupani-distriktet. Mottagningscentret har kapacitet att ta emot 40 barn åt gången och det är i det närmaste fyllt av barn som på egen hand har flytt från Zimbabwe till Sydafrika.

- Vi märker en ökning. Bara igår kom det 25 barn. Många av dem berättar om skräcken när de korsade krokodilfloden, Limpopo, och om övergrepp och utnyttjanden, säger Alec Mhone, chef för Rädda Barnens mottagningscenter i Beitbridge.

Han berättar att en av orsakerna till att antalet barn på centret ökar, är att flyktinglägren i byn Musina på sydafrikanska sidan av gränsen nyligen stängdes av myndigheterna och att barnen kastades ut på gatan. Rädda Barnen är på plats i byn och försöker så gott det går att hjälpa de runt 120 ensamma barnen. Många driver nu runt på gatorna i Musina, fängslas och deporteras tillbaka till Zimbabwe. De flesta av dessa barn tas om hand av Rädda Barnens mottagningscenter vid ankomsten till hemlandet.
- När barnen kommer till oss registrerar vi dem och försöker återförena dem med sina familjer. Vi ger dem mat, skydd, ett ställe att sova på och nödvändig medicinsk uppföljning. Vi kontaktar även socialarbetare i deras hemby och samarbetar med dem så att barnen tryggt kan resa tillbaka, säger Alec Mhone.

Isabel försökte fly till Sydafrika utan att ha några papper. Då hon korsade gränsen blev hon tagen av polisen. Hon sattes i fängelse utan någon form av skydd. Hon fick ingen mat och tvingades sova direkt på golvet. Detta trots att sydafrikansk lag förbjuder att barn sätts i fängelse med vuxna.
- Hemma bodde jag med mina äldre släktingar. De betalade för resan till Sydafrika. En dag kom två främmande män och hämtade mig. De beordrade mig att sätta mig i deras bil och jag gjorde det motvilligt. Jag hade ett litet hopp om att träffa mina föräldrar och syskon igen. Jag har inte sett dem på tre år, säger Isabel.
- När vi kom till gränsområdet i Beitbridge sa de till oss att gå ur bilen och ut i bushen. Jag har inget pass eller andra resedokument så jag kan inte resa över gränsen själv. I bushen var jag rädd för vilda djur och för att polisen skulle ta mig. Vi var tvungna att korsa Limpopo-älven och till slut kom vi till Musina i Sydafrika.

Många zimbabwier som flyr till Sydafrika tar sig genom Beitbridge. De allra flesta korsar gränsen olovligt. Många, som Isabel, tar sig över Limpopo-älven, som är full av krokodiler, och illegalt in i Sydafrika. Gränsövergångarna korsas också av zimbabwier som åker in till Musina över dagen för att köpa varor som är svåra att få tag på i Zimbabwe.
- Jag vill inte tillbaka till Sydafrika, men jag vill träffa mina föräldrar. Förut skickade de mat och kläder men det är ett tag sedan nu. Vi har ont om mat hemma och kämpar för att överleva. Ofta stjäl männen som ska leverera varorna från mina föräldrar dem. Det är hårt och orättvist, säger Isabel.

För mindre än tio år sedan hade Zimbabwe ett av de bästa utbildningssystemen i Afrika söder om Sahara. Då gick nästan samtliga barn, runt 80 procent, i skolan, medan samma tal nu är under 20 procent.
Isabel har inte tappat hoppet och drömmer om att bli lärare när hon blir vuxen. Men stängda skolor är ett hinder för att drömmen ska gå i uppfyllelse.
- Jag gick i sjunde klass och skulle ta examen före jul. Men lärarna var inte där, så nu får jag gå om sjunde klass. Vi lärde oss inte något i skolan under 2008 eftersom vi varken hade böcker eller lärare, säger hon.