Martin Liby Alonso skriver i DN den 1 juli en ledare om barnfattigdom http://www.dn.se/ledare/signerat/ge-barnen-verktyg och vi tror att han har missförstått några saker:

Först måtten: för att mäta om Sverige efterlever Barnkonventionens artikel 27 som ger barn rätt till en skälig levnadsstandard har Rädda Barnen tagit fram två absoluta mått för att mäta barnfattigdomen i ett välfärdsland som Sverige: dels om barnet lever i en familj som någon gång under året fått försörjningsstöd, dels om barnets familj har så kallad låg inkomststandard (alltså det mått som Liby Alonso i sin ledare påpekar vara ett bra mått).

Sedan vår fördjupningsrapport ”Välfärd, inte för alla”: Liby Alonso har missuppfattat poängen med den. Den visar att den fattigdomsreducerande effekten av den ekonomiska familjepolitiken har avtagit markant. För tio år sedan bidrog familjepolitiska insatser till att minska andelen fattiga barnfamiljer till 8-9 procent av alla hushåll med barn. År 2009 förmådde insatserna bara reducera andelen fattiga till 15 procent. Vi har alltså både ett ökande antal fattiga barn (i absoluta mått räknat) – och trygghetssystem som i allt mindre utsträckning når dem.

Till sist de 15 miljarderna: Rädda Barnen har samarbetat med professor Tapio Salonen i tio år. Men han är en fristående forskare, som på egen hand och helt utanför Rädda Barnens uppdrag, gjort en beräkning som visar att det skiljer 15 miljarder kronor för att lyfta barnfamiljer i det lägsta inkomstskicket till ett inkomstskick över låg inkomststandard.

Elisabeth Dahlin, generalsekreterare Rädda Barnen